Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Läs mer om cookies och hur vi skyddar dina personuppgifter.

Kriminalvården logotyp

Frivårdsbloggen


2019-03-15

Att ändra en kriminell livsstil

Innan jag hann säga "nu förstår jag inte riktigt" drog X på smilbanden och levererade ett tips: "Om du vill förstå mig, läs den här boken" samtidigt som han la boken i mina händer.

Kanske märkte han att varken jag eller terapeuterna på missbruksbehandlingen förstod honom? Nog fanns där ett visst missbruk, men det var inte drivkraften bakom hans  beteenden som blivit hans livsstil med åren. Bakom livsstilen fanns superoptimistiska tankar och under den charmiga ytan fanns även ett maktorienterat tänkande. Boken X rekommenderade var "Kriminalitet som livsstil" av Gunnar Bergström.

Det är 15 år sedan jag läste boken för första gången och mycket har förändrats i samhället och inom frivården sedan dess. Boken grundar sig på forskaren och psykologen Glenn D Walters livslånga erfarenheter av arbetet med livsstilskriminella. En kriminell livsstil kännetecknas av ett mönster av beteenden som en individ upprepar även när det inte passar såsom lag och normbrott, kränkande hållning mot andra människor, njutningslyssnad och allmän ansvarslöshet. Bakom dessa beteenden finns olika tankemönster som leder till att handlingarna upprepas. Min erfarenhet säger att många frivårdsklienter inte har kriminalitet som livsstil,  men ju högre risk för återfall en klient har desto vanligare är den. Genom åren har jag träffat många personer som beskrivit en kriminell livsstil med ett krimininellt tänkande som inte upphört efter att de blivit drogfria och/eller fått arbete. 

Bergström skriver att den kriminelle redan i tonåren lägger grunden till ett tanke- och värdesystem för att rättfärdiga och underhålla sina kriminella handlingar. Den unge har kriminella förebilder och lär sig kriminella färdigheter. Kriminaliteten förstärks genom att ge identitet, tillhörighet, samt en upplevd förändrad sinnesstämning vid brottstillfällen.  När det kriminella tänkandet fått fotfäste ser den kriminelle brottstillfällen att göra pengar överallt. När han går in i en lokal noterar han ofta vad som är löstagbart och värdefullt och hur man kan få sakerna därifrån. I den avancerade kriminella fasen blir det svårt att styra sitt agerande och många beskriver en kontrollförlust. Den kriminelle försöker begränsa sina brott men begår handlingar som de senare ångrar. Dessa impulser kan sitta kvar långt efter att personen slutat begå brott och kan upplevas stressande. Eftersom beteendet är ett resultat av de attityder och tankar en person har i fråga om en utlösande situation, kan kriminellt beteende inte förändras om den kriminelle inte först ändrar sitt sätt att tänka och om han inte ändrar sin självbild.

En tes som Bergström driver är att rädsla är drivkraften bakom ett destruktivt kriminellt beteende. I den utbrända fasen är konsekvenser som utanförskap, skulder,  psykiskt-, socialt- och fysiskt förfall, kronisk inre stress, olyckor och skador väldigt vanliga. Den fasen brukar inträffa i 40-års åldern och ibland betydligt tidigare, då är drivkraften, rädsla och habegär. En rädsla för sådant som "Svenssons" ofta klara av; ta ansvar, ha självkontroll, hantera misslyckanden, samarbeta, sätta sunda och acceptera andras gränser, ge och ta omtanke, samt att lösa oenigheter genom att förhandla och kompromissa.  Denna existentiella rädsla växer med tiden och tar uttryck genom en flykt från ansvar. Tankar och påståenden som "vem är jag utan kriminalitet?", "Det står i pannan att jag är kriminell" och "jag hör inte hemma i Svensson-världen" är inte ovanliga och ger en bristande tro på sin förmåga vad gäller handlingar som är oförenliga med kriminalitet. Jag brukar ställa den hypotetiska frågan till klienter som är i den utbrända fasen vad de skulle vilja ge för råd till sitt tonåriga jag för att bryta sitt  kriminella beteendemönster? Det har blivit intressanta reflektioner och diskussioner, men jag vet inte om jag fått något tydligt svar än. Går det då att ändra en kriminell livsstil och i sådana fall vad fungerar?

Min erfarenhet säger ja, men det går inte över en natt, det tar tid och många insatser krävs. Ju högre risk för återfall desto större behov av insatser. Några framgångsfaktorer enligt studier är bland annat:

  1. Medel- och högriskkriminella klienter bör få genomgå behandling som är fokuserad på kriminogena behov.
  2. Strukturerade behandlingar, såsom beteende- och färdighetsorienterade program är mer effektiva än mindre strukturerade insatser.
  3. De mest framgångsrika metoderna är inriktade på beteendeförändringar och har en kognitiv komponent som fokuserar på de attityder, värderingar och grundantaganden som stödjer och vidmakthåller ett kriminellt beteende.
  4. De mest effektiva programmen har hög behandlingsintegritet, de utförs av tränad personal och de behandlingsansvariga är involverade i alla operationella faser av behandlingen.

Dessa punkter utgår också kriminalvårdens behandlingsprogram ifrån. Handläggarsamtal på frivården enligt krimstics har även fokus på attityd och beteendeförändring, samt  att lära ut och förstärka nya beteenden som ligger i linje med grundantagandet "jag räknas och du räknas".  Personer som genomför program har lägre återfallsfrekvens i brott än personer med liknande risker- och behov som inte genomgår program. Personer som påbörjar program och avbryter har högre återfall i brott. Ett vanligt personlighetsdrag som klienter med hög återfallsrisk har är låg uthållighet. Hur hjälper vi klienter att bli mer tålmodiga och uthålliga för att fungera bättre i samhället?  Hur lär vi ut och förstärker beteenden som underlättar återanpassning i samhället?

Klienten som tipsade mig om boken kom så småningom att genomgå ett av kriminalvårdens behandlingsprogram mot kriminell problematik och har därefter ej kommit tillbaka till kriminalvården. Vad var det som fick honom att ändra riktning? Var det att de kortsiktiga belöningarna med snabba pengar, kickar, tillhörighet, makt och status inte gav något annat än långsiktiga skulder och ett växande dåligt samvete? Insikten om att både "Scarface-drömmen" och gängets lojalitet var en myt? Den kroniska stressens varningssignaler som blinkade och tjöt som blå sirener? Att dag efter dag alltid vara på sin vakt, ha ögon i nacken, vara på spänn,  inte kunna lita på någon och konstant känna sig jagad av både polis och folk som hotar? Att ta droger för att orka och varva ner, den psykiska kollapsen på häktet dit den superoptimistiska tanken aldrig ledde?  Att snärja in sig i lögner och tappa omgivningens tillit? Att han utbildade sig och skaffade ett arbete? Att han fick medicinskt stöd? Eller föräldraskapet och ansvarsfullheten som mognade fram? Att han var modig nog att utmana sina föreställningar om "Svensson världen" och började se fördelar med den? Att han mådde bättre av att ta ansvar för sina handlingar, sitt liv och att ha lite tråkigt ibland?

Mats Ädel-krimsticscoach och programledare frivården Gävle

Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på blogg.kriminalvarden.se samt villkor gällande personuppgifter. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.

SVARA Lena  den 18 mars 2019 10:11:13

Bra artikel som belyser svårigheten vi står inför men även hoppet om att det är möjligt att vara med och påverka en mer prosocial utveckling.