Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Läs mer om cookies och hur vi skyddar dina personuppgifter.

Kriminalvården logotyp

Frivårdsbloggen


Människa som står på ett berg och sträcker ut armarna.

2019-03-25

Förändringens ständiga utmaning, del 2

Vad hände då? Var befinner han sig nu? Hur har han gjort för att optimera sin verkställighet att betala tillbaka till samhället för brottet han begick och samtidigt ta ansvar för sin egen förändring?

Så avlutades föregående blogginlägg

Jag tänker att vi backar bandet några år, faktiskt tillbaka till någon av de första kontakterna vi hade via telefon. Han befann sig i det läget fortfarande på en anstalt av högsta säkerhetsklass. Han hade flertalet år bakom låsta dörrar där utredningar hade gjorts och även en tydlig plan för vilka insatser som skulle komma framgent. Han hade dock många år kvar innan han ens skulle kunna börja processen med att ansöka om tidsbestämt straff. Jag minns att han bad mig om en tjänst ”om du väljer att skaffa fler barn, vill du berätta det i god tid för mig innan du går hem för föräldraledighet?”. I det läget hade jag inte tankar på att skaffa fler barn, men jag uppskattade hans fråga och den grundade sig i känslan av handläggarbyte är en jobbig process. Jag kan verkligen förstå det. Våra klienter förväntas öppna upp sig och prata om sina liv, sina innersta känslor och tankar – för en tjänsteman. En tjänsteman som tillhör Kriminalvården – en institution som han själv inte valt. Det är således ingen självklarhet för en person att öppna upp sig och prata om sin tillvaro – men det kan väl tilläggas att de flesta är väldigt öppensinniga av sig.

Av kriminalvårdens utbud av behandlingsprogram lades på ett tidigt stadium dåtidens verkställighetsplanering (det har skett förändringar av såväl utredningar som planeringar efter det) har han genomfört flertalet. En planering som sträckte sig över flera år, som även innehöll studier på såväl gymnasial som universitetsnivå. Men tänk er ändå – att försöka se in i framtiden, att genomgå såväl behandlingsprogram som utbildningar – utan att veta om man någonsin ska få användning för det? Men han valde detta, att ta tillvara på den tiden som han ändå satt där han satt.

I olika perioder har det såklart varit tungt. Tankar och känslor kring hopplöshet, tankar och känslor kring vem han är och vem han eventuellt kommer vara när han väl kommer ut. Under dessa perioder har han dock haft såväl anhöriga som personal att prata med. En förutsättning för att klara av livstids fängelse är att man tror på sig själv och att man på sätt och vis tar en dag i taget. Att för varje steg jag tar, ökar jag mina möjligheter att få straffet tidsbestämt och så småningom ut i frihet.

Möjligheten till att ansöka om tidsbestämt kom för några år sedan. Örebro Tingsrätt. En rättslig instans som fattar beslutet. Ytterligare en förhandling med domare och nämndemän. Processen och vägen dit tillsammans med advokaten var en prövning eftersom det skulle samlas in intyg och underlag från kriminalvården och psykiatri. Och en inställning att ”det är sällan det går vägen första försöket”. Under den här tiden valde jag att utöka min familj med ytterligare en medlem. Jag hade med mig vårt samtal sedan flera år dessförinnan, och med respekt för honom berättade jag under ett av våra samtal:”jag har något att berätta för dig…”. Han skrattade lite skojsamt och sa ”Va fasen, gör ni inte annat än och skaffa barn på det kontoret eller…?” Byte av handläggare i samband med ett eventuellt tidsbestämt straff var en detalj som var jobbig. Men jag ville inte att det skulle bli en plötslig förändring, utan även det en långsam process att vänja sig vid.

Just innan jag gick hem för min föräldraledighet kom han till kontoret under en permission. Det var första gången vi träffades ”på riktigt”, och med mig hade jag den nya handläggaren. Det var i det läget bara någon vecka kvar innan ärendet skulle upp i Örebro Tingsrätt. Jag önskade honom lycka till, från botten av mitt hjärta. Det var dock uppenbart hur nervös han var.

Några veckor senare stod jag hemma i köket och lyssnade på radion. Nyhetsuppläsaren informerade att en person den dagen fått sitt livstidsstraff omvandlat till 21 år. Jag förstod att det var min klient. Jag blev själaglad över nyheten. Det hårda arbetet han har lagt ner under alla dessa år hade gjort nytta. De trodde på honom. Hade förtoende för att han skulle kunna förvalta den möjligheten på bästa möjliga sätt.

Känslan av ångest som uppstår är obehaglig

Tiden därefter var dock inte en dans på rosor för honom. Helt plötsligt behövde han på riktigt börja planera för framtiden. Han skulle ju komma ut. Ut i friheten. Ut i verkligheten. Under en period gick han in i ett chocktillstånd och ångest, en depression som han inte förväntade sig. Han upplevde dessutom att människorna runt omkring honom inte förstod. Han borde väl vara överlycklig? Det var han egentligen, men han var inte beredd på alla känslor och tankar som skulle komma i samband med tidbestämt straff. Han hade ju ställt in sig på att få ett avslag. Här ser vi på nytt hur våra tankar och förväntningar är avgörande. Han hoppades så klart på ett bifall, men vågade inte förställa sig vidden av det.

När min föräldraledighet var över och jag återvände till min arbetsplats föll det sig så naturligt att den som vikarierat min tjänst skulle vidare till andra uppdrag och jag fick möjligheten att återta detta ärende. Jag har därefter följt med på återstoden av verkställigheten. En verkställighet som i så många avseende har varit lyckad. Kriminalvården har hjälp honom genom alla de insatser vi erbjudit – men han har varit öppen för att ta emot hjälp. Han har även varit modig nog att be om hjälp. Vid våra senaste samtal har vi samtalat kring att summera och sammanfatta. Hans övervakning närmar sig slutet, och således tiden när Kriminalvården släpper kontrollen av honom.

Vad är det han har fått med sig? Hur yttrar sig hans förändrade tankemönster? Blev det som Kriminalvårdens vision säger: Bättre ut? Jag skulle vilja påstå JA! Han blev Bättre ut. Jag är så makalöst stolt över honom, och så oerhört tacksam att jag fått vara med under alla dessa år och sett förändringen hos honom, där jag varit en av pusselbitarna. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats kring det här ärendet, men det finns nog vare sig tid eller utrymme för det. Vi kan istället konstatera. Vi lyckades. Han lyckades.

Han är oerhörd reflekterande kring att det finns en del gamla attityder och värderingar i huvudet, men han är medveten om dessa och kan balansera dessa och de tar inte upp något större utrymme i hans hjärna. Han har tagit många långa kliv mot det vi kallar för prosocial i såväl beteende som tankar. Idag har han egen bostad. Han har en OSA-anställning via arbetsförmedlingen. Han är drogfri. Han har skaffat nya vänner. Han har återknutit kontakten med anhöriga. Hans attityder har tagit avstånd från kriminella värderingar. Vi kan göra listan mycket längre…

Förändringen har varit en utmaning – men en utmaning han tagit sig an med bravur. Jag tänker att jag summerar med ett citat från honom själv. ”Jag känner sig som en god samhällsmedborgare.”

 

Karin Beijergård Månsson,

Krimsticscoach och handläggare, Frivården Helsingborg

 

Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på blogg.kriminalvarden.se samt villkor gällande personuppgifter. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.