Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Läs mer om cookies och hur vi skyddar dina personuppgifter.

Kriminalvården logotyp

Frivårdsbloggen


2019-10-11

”Mamma hade rätt, jag kan ju ingenting…”

I barndomen hörde hon uttryck som ”du är värdelös” och ”du kommer aldrig bli något”. Dessa har etsat sig fast och idag snurrar tankar hos henne: ”Mamma hade rätt, jag kan ju inget...” Det gjorde så vansinnigt ont i hjärtat på mig när hon sa det.

Jag vill berätta om en bit ur verkligheten... Det handlar om ett oerhört känslosamt möte med en ung kvinna, en bit förbi 20, men inte riktigt vid 30 än, som delade med sig av sina innersta känslor. Med sig i bagaget har hon en oerhört tragiskt historia med de som skulle älska henne mest av allt i världen, men som inte gjorde det och behandlade henne väldigt illa.

Jag vill att ni ska få en helhetsbild av vårt arbete och då behöver ni lite bakgrundsförståelse. Vår relation har byggts upp under snart ett och ett halvt års tid. Jag kände redan från början att det är en kvinna som sticker ut från mängden av klienter, hon är oerhört lätt att tycka om, hon berör och har nära till att beskriva såväl tankar som känslor. Hon har samtidigt haft stora drömmar och ambitioner, större än många andra. Under verkställigheten har hon dock utkämpat flertalet kamper. Det har varit mycket upp och mycket ner. Hon har varit inne i aktivt missbruk, varit arg och struntat i såväl möten med mig och med behandlare. Samtidigt har hon alltid samarbetat och visat att hon vill göra en förändring, men verkligheten har ibland varit för överväldigande för att orka ta steg framåt. Vi har varit en vända tillbaka till tingsrätten där hon riskerade fängelse eftersom hon inte följde regelverket. Men genom att visa att hon tog tillvara på en andra chans (eller kanske en tredje eller fjärde chans till och med) så har vi kunnat fortsätta vårt samarbete.

Men som i så många människoöden finns det en lång historia bakom individen. Den här unga kvinnan drabbades oerhört hårt under barndomen. Hon hade inte det som de flesta av oss har, en trygg famn att andas i när det stormade. Hon berättade om en familjesituation där hon inte blivit sedd, inte tillåtits visa känslor, inte fått vara ledsen eller vara arg heller för den delen. Och det ledde till revolt och utåtagerande beteenden. Inte förrän då kom uppmärksamheten. Dock inte uppmärksamhet av den positiva sorten, utan hon upplevde raka motsatsen. Hon fick ständigt höra ”du är värdelös, du kommer aldrig lyckas, du duger inte till något”. Den första bestraffningen var utegångsförbud och det växlade upp och blev bara grövre och grövre. Den här unga kvinnan valde sedermera en destruktiv väg via missbruk och kriminalitet. Som ett sätt att överleva.

Dryga tio år senare, där vi är nu, fyller hon sig själv med tankar som ”mamma hade ju rätt, jag kan ingenting, jag duger inte, jag är misslyckad, jag är inte värd att må bra, mina drömmar har suddats ut, det spelar ingen roll, folk tror att jag är dum, etc”. Vi kan göra listan lång, och det var just det vi gjorde under ett av våra möten. Men det var inte vilken bestraffning hon fick eller vad andra gjorde mot henne som var viktigt i det här samtalet. Utan tillsammans hittade vi detaljer som påvisade mod, att hon hade uppvisat ett motstånd mot de närmsta anhöriga. Jag fick henne att se hur hon genom små som stora beteenden eller uttalanden påvisade att hon önskade en annan respons. I det här läget kunde varken hon eller jag hindra att tårarna föll. Tillsammans hittade vi en värdighet i hennes sätt att visa motstånd. ”Jag vill ha annat!” var det hon försökte säga. Under vårt möte kunde hon både känna och se att hon försökte, gång på gång på gång. Men verkligheten såg dessvärre annan ut.

Det gör så ont att hon inte blev lyssnad på. Och tyvärr har de beteenden hon ”tränat” in under barn- och ungdomsåren fortsatt och blivit ett mönster och en vana som gör att hon idag har svårt att lita på människor, även sig själv. Jag kan förstå det. Men mina och hennes tårar i den här stunden handlade om att vi plockade fram det hon gjorde för att be om hjälp, redan då. Jag fick henne att se hur hon genom små som stora beteenden eller uttalanden påvisade att hon önskade en annan respons. Tyvärr lyssnade inte de här människorna. Varför kan vi bara spekulera i...

Just nu befinner hon sig i ett vägskäl, ett av många hon haft. Hon känner en sorg att hon inte kommit längre, att hon nu befinner sig i vuxenvärlden, där hon menar att hon tappat tio år av sitt liv, och vet inte hur ”man egentligen ska bete sig”. Hon har även övergått från att vara förbannad och arg över att hennes uppväxt blev som den blev till att känna sorg. Och jag inbillar mig att det kanske är något lättare att hantera. Även detta var något vi lyfte fram under mötet när våra tårar rann. Hon kunde uttrycka att hon kände en lättnad, även om sorg är jobbigt, så är den känslan inte lika intensiv som ilska. Den äter inte upp henne och styr henne lika kraftigt.

Jag ser massor av fantastiska egenskaper hos henne. Jag önskar av hela mitt hjärta att hon orkar fortsätta framåt, och ta emot den hjälp som finns omkring henne. Hon har ett värde - jag hoppas att det kan vara en av drivkrafterna. Jag önskar så att hon kan bli hel igen, från dagens trasiga jag...

Karin Beijergård Månsson, Frivårdsinspektör & KrimsticsCoach i Helsingborg

Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på blogg.kriminalvarden.se samt villkor gällande personuppgifter. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.