Kriminalvården logotyp

Frivårdsbloggen


Mats sitter i flytringen i en stillsam sjö.

2020-06-22

Mästare i Stubb-SM och flytringsterapi


Inlägget har följande kategorier:

Kompisarna åkte hem och jag satt kvar i flytringen alldeles ensam på sjön. Envist besluten att sitta kvar i min flytande favoritfåtölj till att jag åter kunde uppskatta tystnaden och fågelsången igen. Sent på eftermiddagen kom jag på mig själv att ge ett visslande läte för att härma storlommen ute på sjön. Jag visslade och sorgsna män visslar inte.

Regnet med stänk av snö och hagel knackar ihärdigt på mina regnkläder för att nå mig in i märgen fastän jag sitter stilla under en gran. Jag är alldeles tyst utan att göra någonting annat än att observera vad som händer runt omkring och inom mig med alla mina sinnen. Den svartvita flugsnapparen som nyligen anlänt från söder flyger fram och tillbaka över åns yta, kanske mer för att hålla värmen än att fånga insekter? Bofikens glada lovsång hörs inte med samma volym som under soliga dagar och snattret från ovan ljuder tydligare mot regnjackans huva, det låter som applåder, en yttre bekräftelse från himlen för mästerskapet jag ställt upp i. Jag gör det frivilligt och har till och med betalt för det. Varför?

Förra året hörde jag talas om stubb-sm och tävlings- och prestationshjärnan tog över.  Mina gissningar var att det handlade om att sitta stilla på en stubbe så länge som möjligt, en slags mental jägarvila, bara till att bita ihop käkarna, hålla andan, för att härda ut bland knott och mygg, och den som har mest pannben och sitter längst vinner sm? Jag kom i kontakt med friskvårdsguiden Bosse Rosén som ordnade engagemanget och anmälde mig för att se om mina gissningar stämde. I coronatider körde han en webbsändning med instruktioner om hur vi skulle göra. Det som krävdes för att kalla sig mästare i stubbsittning var att sitta stilla på en stubbe i 30 minuter, lägga ifrån sig mobilen, observera med alla sinnen utan att döma. Tvärtemot vad jag trodde, inget snack, inga glada hejarop, inte prestera, utan bara vara tyst, släppa taget, stanna upp, andas lugnt och vara närvarande. Det var folk som var med från olika delar av landet. I Skåne hade våren kommit på allvar och solen sken, men i Gävle fick jag sitta under en gran i två gradig temperatur. Trots det nyckfulla och bistra aprilvädret lyckades jag utan större svårigheter hålla fokus på att inte göra någonting annat än att andas och observera med alla fem sinnen under en halvtimme. Medaljen var i hamn, men det var framförallt sinnesro jag vunnit genom denna enkla övning. Bosse berättade att det finns forskning som visar på att det finns många hälsovinster på att vistas i naturen (sk naturbad) vilket dämpar vår stress. Bara 15 minuter varje dag kan göra skillnad i stressnivåer. Jag upplevde att 30 minuters stubbsittning verkligen lugnade hjärnan och kom därefter att tänka på både Buddha och tjuren Ferdinand som verkar ha få förstått grejen med att sitta stilla vid ett träd.

Ibland kommer jag på mig att jag verkligen uppskattar tystnad och självsamhet. Kanske beror  min dragning till avskildhet och den självvalda ensamheten på jobbet jag har, eller den introverta natur jag föddes med, eller att min konstighet bara är mänsklig? Vardagen innehåller många intryck, val och dagliga terapeutiska samtal med människor om våld i nära relation och kriminalitet. Ett oerhört intressant och lärorikt arbete, men ibland får jag höra saker och ha samtal som tar mycket energi att smälta och då kan min sociala energi vara uttömd efter arbetsdagens slut. Oftast kan fysisk träning ge energin tillbaka, men det som hjälper mig allra bäst när jag är trött, grinig och ofokuserad, är att ta en verklighetsflykt till det verkliga och enkla. Det som är så enkelt att fly ifrån och försaka när jag behöver det som mest. Mat, sömn, rörelse och göra det som jag mår bäst av att göra ger energin tillbaka.

Det är sällan jag känner mentalt slutkörd efter en arbetsdag, men det hände för inte så länge sedan. Jag trodde att en god natts sömn skulle vara den bästa medicinen, men det var något som gnagde bäverlikt inombords hela natten och skar ner i gubbvaden så pass att min balans rubbades.  Redan vid fyra-tiden vaknade jag med samma rastlösa känsla. Yrvaken, disträ, glömsk och långsam mellan öronen, check.  Varningssignaler på att jag inte är i balans och behöver tvärtemot vad min impuls säger inte gasa på ännu mera, utan dra i handbromsen.  Jag drog till skogs, pumpade flytringen och paddlade ut utan mening eller mål. Kasttekniken var lika ofokuserad och disharmonisk som jag kände mig, inte konstigt att fisken vägrade hugga när fluglinan störtlandade som två tävlingsinriktade kniphanar på ytan. Klubbkompisarna i båtarna bredvid hade bättre tur. Jag var fortsatt ofokuserad, missade huggen och paddlade runt med växande klump i brösten precis som om jag förlorat någonting. Inte var det de bommade fiskarna och inte missunnade jag mina vänner fisk. När jag själv till slut fick ett par fiskar gjorde det ingen större skillnad. Kompisarna åkte hem och jag satt kvar i flytringen alldeles ensam på sjön. Envist besluten att sitta kvar i min flytande favoritfåtölj till att jag åter kunde uppskatta tystnaden och fågelsången igen. Sent på eftermiddagen kom jag på mig själv att ge ett visslande läte för att härma storlommen ute på sjön. Jag visslade och sorgsna män visslar inte. Jag sov gott den natten och dagen efter hade jag åter full energi och fullt fokus på jobbet.

En senare fisketur inleddes med att jag satte mig ner på en stubbe, njöt av mitt kaffe och spanade ut över sjön för att lägga upp en plan för hur jag skulle fiska först, sedan när strategin var klar skulle jag sjösätta mig i flytringen. Jag observerade var dagsländorna fanns, hur och var öringen vakade och noterade hur den rörde sig. Fisken vakade igen och igen. Det var försiktiga, knappt märkbara vak som avslöjande en större fisk. Varje vakring gav en ledtråd, en hypotes om hur jag kunde överlista den. När kaffemuggen var tom tacklade jag mitt spö med en imitation av det jag tror öringen åt, en kläckande dagslända. Jag valde att smyga mig på den från land i stället för att skrämma den från flytringen, ty öringen är en skygg och paranoid varelse som inte äter när den är skrämd. Med försiktiga steg och totalt fokus i sinnet, likt ett lodjur som smyger sig på sitt byte, närmade jag mig fisken och kastet landade fjäderlätt på ytan. En plog närmade sig från grynnan. Svaret kom när flugan dränktes från ytan. Min hypotes stämde. Spöt böjdes och några minuter senare kunde jag fånga en guldbukig skogsöring i ypperlig kondition. Stubb-vms lärdom att stanna, observera, smälta in i naturen, hjälper mig att bli en bättre torrflugefiskare än om jag skulle agera på impulsen att hoppa i ringen och kasta på känn. Jag tog ett par foton på den guldfärgade rödsvartprickiga skönheten. Jag släppte taget om den gyllene buken och lät stjärtspolen glida ur mina händer så att öringen kunde simmade tillbaka till sitt hem i skogssjön, sedan paddlade jag ut med flytringen med ett inre leende i min blick och nedsänkta axlar.

Buddha nådde upplysning när han satt stilla under ett träd, tjuren Ferdinand kände sig hemma när han under sin korkek satt och doftade på blommorna, Bosse når sitt lugn när han sitter stilla på en stubbe och jag känner till slut alltid sinnesro i min favoritfåtölj, flytringen, som rör sig framåt i stilla mak när tiden står stilla. Vi har olika yttre attribut för att nå inre frid. Vilken är din korkek, din stubbe i livet?

Vad skulle min insikt vara? Kanske handlar fisket inte alls om att fånga fisk utan att fånga sig själv.

 

Mats Ädel, frivårdsinspektör, programledare och krimsticscoach

Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på blogg.kriminalvarden.se samt villkor gällande personuppgifter. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.