Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Kriminalvården logotyp

Häktes- & anstaltsbloggen


Arbetsvecka med otäckt avslut

2017-04-11

Arbetsvecka med otäckt avslut

På fredagen klockan 14:30 lämnar jag Ersta hotell och Konferens, två intensiva kursdagar i konfliktinterventioner är till ända och jag känner mig full av nya tankar och idéer. När jag går genom Gamla staden hör jag de första sirenerna och ser en polis helikopter som cirkulerar över centrala Stockholm.

Efter ett kort stopp i en chokladbutik, inhandlande av fredagsmys till de där hemma, promenerar jag vidare mot centrum. När jag går genom Gamla staden hör jag de första sirenerna och ser en polishelikopter som cirkulerar över centrala Stockholm.

När jag närmar mig centralstationen är det fullt av polisbilar och många poliser som springer längs gatorna. Inne på centralstationen är det däremot relativt lugnt. Ser på den stora tavlan att tågen är försenade. Efter en stund kommer det upp att all tågtrafik till och från Stockholms central är inställd på polisens begäran. Jag blir stående en stund, kollar mobilen, avvaktar. 15:45 ringer jag hem och berättar att tågen för tillfället är inställda och att jag kommer bli försenad hem.

Efter samtalet bestämmer jag mig för att gå in och sätta mig på en av restaurangerna på centralstationen, det sitter redan flera människor där. Jag beställer en pastarätt. Personalen på restaurangen funderar över om de ska stänga på grund av det som pågår ute på gatorna. De har sin chef på telefon. Jag får in min mat och ska precis ta första tuggan när det helt plötsligt bryter ut ett tumult, massa människor kommer springande, någon skriker att polisen skjuter och andra skriker bara spring. Jag släpper gaffeln och griper tag i min resväska. Jag minns att jag hann tänka ska jag ta med mig väskan eller inte.

Många av människorna springer in på restaurangen, personalen ropar "kom in här, ni kan gömma er inne i köket" in i restaurangens olika utrymmen och förråd. Jag hamnar i ett litet rum med en mamma och ett litet barn. Mamman vill först stänga dörren, men jag säger nej, jag vill inte bli instängd i detta rum, från detta rum finns ingen väg ut.

Jag går till rummet bredvid där flera människor står. Någon gråter, någon pratar högt i telefon, alla ser skärrade ut, andfådda efter att ha sprungit. Jag känner hur mitt hjärta bultar, adrenalinet pumpar runt i kroppen. Jag känner mig rädd.

Vi står där några minuter, jag ser ut igenom ett litet fönster, ut över tågperrongen. Där verkar människor nu stå stilla. Restaurangpersonalen kommer och ropar att vi måste gå ut, de har fått order om att stänga restaurangen, då centralstationen ska evakueras. Vi blir utsläppta genom en bakdörr, ut på tågperrongen. Någon vill först inte gå ut, men restaurangpersonalen säger att de måste stänga.

Ute på perrongen står flera människor, en ung flicka går runt och gråter högljutt samtidigt som hon pratar i telefon. Bleka oroliga ansikten, människor som ser förvirrade ut. Ångestnivån är hög hos många jag ser runtomkring mig, jag känner igen symtomen. Jag pratar med flera människor innan jag i sällskap med tre lite äldre kvinnor lämnar centralstationen, på uppmaning av polisen.

Lördag klockan 12:30 är jag tillbaka på Stockholms centralstation i sällskap av en kurskamrat som jag sprang på kvällen innan. Vi har bott på samma hotell, det har varit skönt att ha sällskap av ett välbekant ansikte, att det funnits någon att prata med. Vi har lyckats få tag i nya tågbiljetter, men inte med samma tåg, så vi skiljs åt där på centralen. En lång kram och vi ses i maj, när det är dags för nästa kurstillfälle.

Mitt tåg avgår från samma perrong där jag nästan ett dygn tidigare stod och försökte trösta och stötta oroliga människor. Innan jag går på mitt tåg står jag en stund och tittar mot restaurangen, bordet där jag satt och precis skulle äta min mat. Nu sitter de två unga tjejer där, de pratar intensivt och skrattar emellanåt.

Tåget avgår i tid 13:25, jag lutar mig tillbaka i stolen och sluter ögonen, många tankar och känslor dyker upp. Jag inser att mycket av det kommer dröja sig kvar lång tid efter. Men i den stunden är jag mest  glad över att äntligen vara på väg hem.

/Sofia

Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på www.blogg.kriminalvarden.se. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.