Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Häktes- & anstaltsbloggen


Döden som vi alla lever med

2017-08-28

Döden som vi alla lever med

Döden är ett ständigt återkommande tema i många av de samtal jag har med klienter i min arbetsvardag. För mig är det inget konstigt, utan snarare väldigt naturligt, då jag valt ett yrke och en arbetsplats där jag möter människor som befinner sig i en mycket psykiskt utsatt situation.

Döden är ett ämne som berör alla människor, alla kommer att drabbas, ingen kommer undan och som psykolog tycker jag det är viktigt att jag visar att alla ämnen är talbara.

Döden som tema i samtal kommer i många olika skepnader. Många gånger handlar det om individens egen död, klienter som har självmordstankar, som säger att de inte längre orkar leva. Klienter som tycker att de har förstört för så många runt omkring sig, som säger att det är nog enklast för alla om de inte finns mer. Ibland träffar jag klienter som sitter häktade misstänkta för mord eller dråp och dessa kontakter kan ibland handla mycket om den skuld klienten känner. Vad har jag för rätt att leva nu, när hen inte längre gör det? Jag önskar att det var jag som hade dött istället. Hur skall jag kunna fortsätta leva efter det här? Dessa samtal blir ofta mycket känslosamma, fyllda av många svåra frågor och inga enkla svar.

Många gånger tar även klienter upp sin sorg eller oro kring nära anhörigas död. Det kan handla om föräldrar, syskon och vänner som gått bort för längesedan, som klienten inte tillåtit sig sörja och sakna. Det kan också handla om en oro kring någon närstående på utsidan som är allvarligt sjuk. Kommer jag hinna komma ut innan hen går bort, eller kommer vi aldrig ses mer? Om hen dör när jag är frihetsberövad, kommer jag få gå på begravningen då? Tänk om jag aldrig får träffa hen igen, det kan jag inte leva med.

Vid några tillfällen har jag varit med och lämnat dödsbesked till klienter som sitter häktade och oavsett om det gällt en äldre person som dött av ålderdom eller en yngre person, kanske ett syskon som tagit livet av sig eller omkommit i en olycka, så är det ett tungt besked att få i den svåra situation klienten befinner sig. Kanske är det en närstående som betytt väldigt mycket för klienten, kanske var det längesedan man sågs, relationen har runnit ut i sanden eller kanske har man skilts som ovänner. Att inte ha fått gjort ett avslut kan göra att det känns extra svårt. Jag fick ju aldrig säga hej då.

I slutet av förra veckan fick jag själv ta emot ett dödsbesked på ett morgonmöte ute på en av avdelningarna på häktet. Det var en kollega från frivården Henrik som jag hade varit handledare till i nästan tre år som hastigt hade gått bort. När jag först hörde hans namn tänkte jag att jag måste hört fel, det kan ju inte vara han, jag hade ju träffat på Henrik i trappan ner till omklädningsrummen för en vecka sedan när jag kom tillbaka från semestern. Vi bytte bara några ord i farten, han såg som alltid glad ut. Vi ses på handledningen om en månad var det sista han sa innan han sprang uppför trappan och nu är det någon som berättar för mig att han inte finns mer. Jag kände att beskedet berörde mig starkt, jag blev ledsen inombords och jag tänkte på hur konstigt det kändes att vi aldrig kommer sitta mitt emot varandra i handlednings fåtöljerna mer. Henrik är den som jag handlett längst och då han var med i en liten grupp som bestod som mest av tre personer och också hade lätt för att öppna upp sig i handledning, hade han kommit att betyda mycket för mig i min roll som handledare. Det blev inget avslut för mig och Henrik, vi fick aldrig säga hej då i handledning, så därför kommer mitt avsked här:

Tack Henrik för förtroendet att handleda dig under nästan tre års tid. Tack för att du tyckte handledning var viktigt, att du vågade öppna upp och dela med dig av det som du upplevde som svårt. Du har varit generös med att dela med dig av dina känslor och tankar, både ilska och sorg har fått en plats och du hade alltid nära till skratt. Tack för allt jag fått lära mig om ditt arbete och för att du har hjälpt mig att utvecklas som handledare. När jag tänker på dig är det med både glädje och sorg. Jag kommer sakna dig.

När jag gick hem från jobbet den dagen jag hade fått reda på att Henrik gått bort kände jag mig både sorgsen och tacksam. Sorgsen över att jag aldrig kommer få träffa honom igen, mina tankar gick till hans familj och de kollegor som arbetade nära honom, så svårt och tungt det måste vara för dem nu. Tacksamhet över att jag fått lära känna Henrik, men också en tacksamhet över att själva vara i livet, att få vara frisk, att ha ett hjärta som slår, att få vara på väg hem till en familj. När vi betänker livets skörhet, när vi blir påminda om att livet är ett lån, med ovisst slutdatum, kan det göra att våran livskänsla ökar. Jag vet att det är så det funkar för mig.

Så till sist varför en bild på en cykel? Henrik cyklade till jobbet, men det är inte hans cykel på bilden utan min. På sätt och vis är det tack vare att Henrik cyklade som jag fick möjligheten att bli hans handledare. Min före detta kollega Jonas cyklade samma väg till jobbet som Henrik och de det var vid ett tillfälle som de cyklade ihop som detta med handledning kom upp i samtalet. Henrik undrade om Jonas inte visste någon som kunde handleda hans arbetsgrupp. Många mornar när jag promenerat från centralstationen till häktet har jag blivit omkörd av en glatt hejande Henrik på cykel, oftast i höjd med Trädgårdsföreningen. Att se honom fick mig alltid att le.

Sofia Boman, psykolog häktet Göteborg

Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på www.blogg.kriminalvarden.se. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.