Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Kriminalvården logotyp

Häktes- & anstaltsbloggen


Tack! Förlåt! Hjälp mig!

2017-05-29

Tack! Förlåt! Hjälp mig!

Sedan några månader tillbaka handleder jag ett antal grupper på nationella transportenheten i Göteborg. För mig har detta inneburit många nya ansikten och namn, men framförallt är det spännande att få lära mig mer om hur det vardagliga arbetet ser ut i ännu en del av Kriminalvården.

För att det ska passa deras verksamhet ses vi mellan åtta och halv tio på morgonen, innan det är dags för dem att ge sig iväg på dagens uppdrag.
Nationella transportenheten har det övergripande ansvaret för transportfrågor inom Kriminalvården, inklusive det övergripande ansvaret för fordon. NTE utför in och utrikes transporter men inte bara inom Kriminalvårdens verksamhet, utan även för exempelvis polis-och sociala myndigheter. NTE har både en regional nivå, som utgörs av sektioner och en lokal nivå som utgörs av transportkontor bestående av en eller flera transportgrupper.

Några av grupperna jag handleder kör fjärrtransporter vilket innebär långa dagar på vägarna, då man till exempel transporterar klienter mellan olika anstalter. Men det stora flertalet av grupperna utför lokala uppdrag, är till exempel med klienter på rättegångar och sjukhusbesök.

Det var under ett handledningstillfälle med en av de lokala transportgrupperna som bakgrunden till den något annorlunda rubriken till detta inlägg kom på tal. Naturligtvis är det så att jag som handledare har sekretess, det som sägs i handledningsrummet stannar där, detta är oerhört viktigt för att deltagarna skall känna sig trygga att prata fritt om det som de upplever som svårigheter i sitt arbete. Men i detta fall sa den handledde att ”du får den här historien av mig” och jag känner att den är för bra för att hålla för mig själv. Ämnet i handledningsgruppen just då var hur vi som människor bemöter och kommunicerar med varandra. Den handledde berättade att hans bror för många år sedan hade fått till sig av sin konfirmationspräst att de tre viktigaste sakerna att kunna uttrycka är ”tack, förlåt och hjälp mig”. Med dessa ord kommer man väldigt långt.

Denna korta berättelse har stannat kvar hos mig och jag håller verkligen med både konfirmationsprästen och den handledde att med dessa ord, om vi skulle våga använda dem lite mer, kan vi förbättra vår kommunikation och skapa ett trevligare arbetsklimat. Jag tänker att jag själv ska bli bättre på att använda dessa ord i mitt arbete. Att jag ska bli ännu noggrannare med att säga tack, tack när någon håller upp dörren för mig, tack när någon håller hissen för mig, tack när någon erbjuder sig att hämta kaffe till mig, tack till mina kollegor som hjälper till och skapar ett bra arbetsklimat, tack till mina grupper för förtroendet att få handleda dem, tack för att ni vågar lyfta på locket och prata om det som är svårt. Jag ska bli bättre på att säga förlåt eller be om ursäkt när det är jag som gjort fel, utan att se det som ett nederlag, jag är en människa och alla människor kan göra fel, höra fel, tolka någon annans budskap fel, jag ska bli ännu noggrannare med att säga förlåt när jag kommer försent. Jag ska bli bättre på att be om hjälp, våga släppa på prestigen, jag kan och vet inte allt, våga vara den som inte vet, i att be om hjälp finns en möjlighet till att skapa relation, snälla förklara för mig för jag vet inte hur ditt vardagliga arbete ser ut, men jag vill gärna lära mig, jag vill förstå.

Som handledare får jag hela tiden möjlighet att använda mig av dessa ord. Tack! Förlåt! Hjälp mig!

Sofia Boman, psykolog på häktet Göteborg

Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på www.blogg.kriminalvarden.se. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.