Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Häktes- & anstaltsbloggen


Att våga öppna dörren

2017-10-12

Att våga öppna dörren

Jag är av den bestämda åsikten att en dag på häktet kan innehålla mer eller mindre bra stunder och att det är vi som arbetar där som kan se till att de bra stunderna blir fler än de dåliga.

Så länge en individ befinner sig i situationen som häktad är det svårt att föreställa sig att en dag skulle kunna vara en bra dag. Att sitta inlåst tjugotre timmar om dygnet i ett litet utrymme och endast byta miljö när det är dags att gå på den timmes långa promenaden uppe på taket, som alla har rätt till, eller vid de relativt korta tillfällen då det är dags för dusch eller träning, låter inte som en situation som lämnar mycket utrymme för att en dag som häktad kan vara en bra dag. Bra blir det väl först när individen har fått lämna häktet, eller?

Jag är av den bestämda åsikten att en dag på häktet kan innehålla mer eller mindre bra stunder och att det är vi som arbetar där som kan se till att de bra stunderna blir fler än de dåliga. Men för att vi skall lyckas med detta behöver vi våga öppna dörren och möta människan som sitter bakom den.

Som psykolog på häktet träffar jag ofta de klienter som andra har svårt att möta. Klienter som har mycket hög ångest, klienter som är rädda, klienter som gråter, klienter som är arga, kort sagt klienter som gör att samtalsrummet blir fullt med massa starka känslor. I ett rum fullt med starka känslor finns det alltid en risk att jag som behandlare själv blir påverkad. Jag kan uppleva att jag själv får ett ångestpåslag, klientens rädsla smittar av sig och jag märker att jag själv får en högre anspänningsnivå. Eller när en klient gråter utifrån en djup sorg så känner jag hur jag själv blir blank i ögonen och behöver blinka bort tårar.

För det är klart att även om jag är psykolog, med en lång utbildning bakom mig, många timmar av egenterapi och år av att möta människor i psykisk kris så är jag som min kloka psykologkandidat Petrus sa för några år sedan bara en människa. Och att jag själv kan känna saker när jag sitter där med klienten är faktiskt en stor hjälp i mitt arbete.

Mina egna känslor kan säga mig mycket om hur klienten mår, för jag vet ju att jag egentligen inte har ångest i den stunden och jag är varken arg, ledsen eller rädd. Jag vet vad som är mina känslor och vad som är klientens. Jag vet att för mig är det en vanlig dag på jobbet, men för klienten kan det vara en av livets svåraste stunder, en stor kris som gör att känslor som kanske varit undertryckta under lång tid inte längre kan hållas tillbaka.

Mitt jobb blir att hjälpa klienten att låta dessa känslor få komma fram, att i samtalsrummet skapa ett utrymme där den hårda och känslokalla masken som många klienter bär får plockas av, läggas åt sidan och en annan del av dem får komma fram. Tårarna får rinna, ilskan får kläs i ord, besvikelsen över det som aldrig blivit av, sorgen över det som förlorats, skammen över det man utsatt andra för och rädslan man upplevt när man själv blivit utsatt. Förövare och offer ryms så ofta inom samma person. Och sist men inte minst hoppet. Hoppet om att saker och ting skall gå att förändra. Hoppet om att det någonstans i världen finns en plats där man kan passa in. Hoppet om att få bli älskad, att kunna våga ta emot kärlek, ovillkorlig kärlek. Så som det skulle varit från början.

Men det är självklart inte bara som psykolog man kan se till att de bra stunderna blir fler än de dåliga. I min arbetsvardag möter jag hela tiden kriminalvårdare som arbetar hårt för att skapa bra stunder och jag blir väldigt ofta ödmjukt imponerad av deras uppfinningsrikedom. Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder ”Fullborda den stora uppgiften med små, små handlingar”. Alla oavsett profession, har möjlighet att på olika sätt bidra för att tiden som frihetsberövad skall tillfoga klienten så lite skada som möjligt. Att ta sig den lilla extra tiden och byta några ord, att verkligen lyssna när någon ber om uppmärksamhet, att våga stanna kvar även när samtalen blir svårare, när någon är ledsen och det enda man kan göra är att bra finnas där, att vara den som vågar öppna dörren och möta människan bakom den.

Sofia Boman, psykolog häktet Göteborg

Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på blogg.kriminalvarden.se. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.