Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Läs mer om cookies och hur vi skyddar dina personuppgifter.

Kriminalvården logotyp

Häktes- & anstaltsbloggen


2018-12-19

Samtalet som förändrade allt

Beverly Solomons ord passar bra in på dagens blogginlägg där häktespsykologen Sofia Boman berättar om vilken förändring livet kan ta om man är beredd att öppna sig även om det känns väldigt otryggt.

”Det är väl ingen som gråter på häktet”. Citatet uttalades av en klient som jag träffade för fyra år sedan och hade en regelbunden behandlingskontakt med under cirka fyra månaders tid. Klienten som vi kan kalla Martin, men som i verkligheten heter något annat, hade varit någon månad på häktet när jag kom tillbaka efter sommarsemester och hans kontaktperson på avdelningen kom och pratade med mig. Kriminalvårdaren som var hans kontaktperson var en mycket engagerad person och hon hade redan hunnit ha flera samtal med honom utifrån hans psykiska mående som verkligen inte var bra. Hon berättade för mig att Martin hade uttryckt att han verkligen hade svårt att lita på andra människor, att han tyckte det var jobbigt att prata om sig själv och sitt mående, men att han trots detta var beredd att ge det ett försök, han hade sagt till henne att han ville träffa psykolog. När jag två dagar senare gick för att träffa Martin var han inledningsvis ganska stöddig och avvisande i kontakten, han sa någonting om att han hade blivit lovad att jag skulle kommit dagen innan och nu kom jag minsann en dag försent. När jag kontrade med att ” ja men jag är ju här nu, så ville du träffa psykolog eller inte” så förändrades den arga uppsynen till ett brett leende. Jag tror Martin insåg att jag inte tänkte gå in i någon diskussion om huruvida jag hade kommit på rätt dag eller inte och efter det var det heller aldrig någon tvekan om att han ville prata med psykolog.

Martin som var i trettioårsåldern hade varit inom Kriminalvården ett flertal gånger tidigare. Han hade tidigare samma år blivit överflyttad från ett fängelse i ett av våra grannländer och fått avtjänat slutet av sitt straff på en anstalt i Mellansverige. Han mådde då psykiskt dåligt och hade redan på anstalten i det andra landet bett att få träffa psykolog. Där fick han dock till sig att eftersom han var svensk medborgare var det något som fick vänta tills han kom till anstalt i Sverige. Men när han kom till anstalten i Sverige hade han bara två månader kvar innan han skulle bli villkorligt frigiven och han fick då veta att det var för kort tid för att han skulle få en psykologkontakt. Detta besked hade gjort honom mycket besviken och arg. När han så bara fyra månader efter att han lämnat Kriminalvården åter var häktad, var han fast besluten om att han minsann inte skulle ge sig förrän han fick träffa psykolog. Han var arg och ansåg att Kriminalvården var skyldig att se till att han fick träffa psykolog. I efterhand berättade han att han därför blev lite ställd när jag dök upp, att han inte hade räknat med att han faktiskt skulle få träffa psykolog, utan att hans krävande sätt snarare skulle göra att han inte heller denna gången skulle få träffa psykolog. Martin berättade även i efterhand att han inte hade några förhoppningar om att prata om sig själv och sitt liv skulle kunna hjälpa honom ur vad han tyckte var en hopplös situation. Lyckligtvis visade det sig att hans ovanstående antaganden var fel, vilket var tur med tanke på hans psykiska och fysiska mående som var mycket illa däran.

Det stod ganska snabbt klart för mig att det liv Martin levde på utsidan var extremt destruktiv och med stor sannolikhet skulle orsaka honom en förtidig död om han inte gjorde en drastisk förändring av sin situation. Han hade ett flerårigt och mycket omfattande tungt missbruk av alla möjliga droger och hade vid ett flertal tillfällen tagit stora mängder GHB. Några år tidigare hade han under en längre tid lyckats hålla sig drogfri och han beskrev det som att det var mycket tack vare att han då regelbundet gått på möten hos Anonyma Narkomaner (NA). Martin kom till terapin med en stark önskan om att kunna lita på en annan människa igen, han hade under större delen av sin uppväxt levt med en pappa som hade misshandlat honom regelbundet, framförallt psykiskt men även vid några tillfällen allvarligt fysiskt och en mamma som inte hade hindrat att det skedde. Martin hade vid det här laget inte längre någon relation till pappan, de hade inte träffats på flera år och han sa att det var nog bäst att det förblev så då han bara kände ett enormt hat när han tänkte på pappan. Men med sin mamma hade han fortfarande kontakt. De hade en relation om än stundom väldigt problematisk. Mot sin mamma hade Martin blandade känslor, det fanns kärlek, men också en sorg och ilska över att hon inte hade kunnat skydda honom från pappans brutala framfart. Han sa ”jag vill att hon skall lyssna på mig, lyssna utan att gå i försvar, jag vill att hon skall veta hur det kändes att vara jag under min uppväxt”.

Under fyra månaders tid träffade jag Martin tre gånger i veckan och många av våra långa samtal handlade om hans uppväxt och alla de känslor han hade gentemot sina föräldrar och hur hans vuxna liv sedan hade blivit med missbruk och kriminalitet. Det blev oändligt många tårar och det var under något av dessa tårfyllda samtal som Martin sa att han aldrig hade gråtit förut när han suttit häktad och att han alltid tidigare tänkt att ”det är väl ingen som gråter på häktet”. Jag frågade honom om han fortfarande trodde att det var sant och då skakade han leende på huvudet. Efterhand som terapin fortgick blev det mer och mer möjligt för Martin att lita inte bara på mig utan även på andra människor som fanns runtomkring honom på häktet. Hans kontaktperson märkte hur han vågade öppna upp sig mer och mer för henne och även gentemot personal som kom från frivården och pratade med honom blev han mer och mer förtrolig. När Martin så lämnade häktet för en kortare tid på anstalt var han mycket beslutsam i att han inte skulle återfalla i missbruk när han gick på villkorlig frigivning. Han blev placerad på samma anstalt i Mellansverige där han varit för knappt ett år sedan. Efter en månad blev jag uppringd av en manlig programledare som jobbade där och som hade träffat Martin vid båda tillfällen han suttit på anstalten. Han kunde nu knappt tro att det var samma person. Han var så förbluffad över den förändring Martin hade gjort, från någon som bara var arg och inte ville delta i programverksamheten till en positiv och öppen kille som deltog i allt med hull och hår. Martin hade berättat för programledaren om psykologsamtalen på häktet och programledaren ville berätta för mig vilken enorm förändring han såg hos Martin, men han tillade även med oro i rösten ”hoppas bara detta håller i sig när han går ut från anstalten”.

Och än så länge har det hållit i sig. Visst var det tufft för Martin när han kom ut från anstalten, det psykologiska suget efter droger var stort, men hans beslutsamhet var större och än en gång var NA en enormt stor hjälp för honom under den första tiden. Martin var och är en otroligt driven person och lyckades ganska snabbt ordna bostad och ett jobb som städare. Det såg lovande ut, kunde detta vara den stora vändningen? Skulle han kunna hålla sig borta från drogerna och kriminaliteten?  För ganska exakt ett år sedan hörde Martin av sig. Han var fortfarande drogfri, hade gått en längre utbildning, hade en fast anställning, relationen till hans mamma var bra och han hade träffat, som han sa, kvinnan i sitt liv. ” Tack för att du räddade mitt liv” sa han och då kände jag att jag själv fick en tår i ögonvrån. För mig var det fantastiskt roligt att få veta att det gått så bra för Martin.

Under mina år på häktet har jag träffat många unga arga män, med liknande historier som Martins. En del av dem har jag kunnat träffa under längre tid, många timmar av samtal, där de kunnat tillåta sig få kontakt med andra känslor än bara ilska och aggressivitet, där tårar och sorg över att inte fått den ovillkorliga kärleken som varje litet barn har rätt till, också har fått lov att komma fram. Hos Martin och många andra som jag träffat på häktet har jag fått uppleva hur de i kanske en av livets svåraste stunder, när allting rasat samman och man är frihetsberövad, finns en möjlighet att livets pussel börjar fall på plats.

Med vänlig hälsning / Sofia Boman, psykolog, häktet Göteborg

Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på blogg.kriminalvarden.se samt villkor gällande personuppgifter. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.