Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Läs mer om cookies och hur vi skyddar dina personuppgifter.

Kriminalvården logotyp

Häktes- & anstaltsbloggen


2018-03-12

Risken för självmord är ständigt närvarande

Klienters självmordstankar, ibland försök och i värsta fall fullbordade försök är en ständig oro inom Kriminalvården. Kriminalvården jobbar därför ständigt suicidpreventivt genom att försöka identifiera och hjälpa de klienter som mår dåligt.

Ibland händer det att klienter som sitter häktade mår så pass psykiskt dåligt att de inte ser någon annan utväg än att försöka ta livet av sig. För oss som arbetar på häktet är en av de viktigaste arbetsuppgifterna att identifiera de klienter som har självmordstankar och självmordsplaner och kunna erbjuda dem adekvat hjälp, exempelvis psykologsamtal, medicinering eller isoleringsbrytande åtgärder, innan det går så långt att de inte ser någon annan utväg.

I förra veckan var det exakt fem år sedan jag började mitt arbete som psykolog på Häktet Göteborg och bara några veckor innan hade det skett ett fullbordat självmord. Jag minns att jag läste om det på Text-tv. Under de senaste fem åren har vi inte haft något fullbordat självmord, men det finns flera klienter som gjort mer eller mindre allvarliga självmordsförsök och många klienter som på olika sätt skadat sig själva, ofta som ett rop på hjälp, ett sätt att säga ”Nu står jag inte ut längre, snälla hjälp mig”. Risken för självmord är ständigt närvarande i det vardagliga arbetet på häktet, för min egen del dels i samtalen med klienter, men även i handledning med personal som arbetar på avdelningarna. Att möta klienter som inte längre vill leva är tungt och blir av naturliga skäl något som återkommer under handledningstimmarna. Många gånger handlar dessa handledningstillfällen om känslan av att inte ha tillräckligt med tid för att samtala med de klienter som mår psykiskt sämst, om rädslan för att inte i tid upptäcka att någon mår sämre, om att vara den som kommer in i cellen när det redan är försent. Texten som följer här under skrev jag efter ett handledningstillfälle som handlade om just den rädslan, och känslan av att inte räcka till.

Klienter skall väckas, klienter skall ha mediciner, mat skall delas ut, klienter som skall skickas på promenad, klienter som skall duscha, klienter som skall träna i gymmet. Klienter som vägrar duscha och inte vill gå på promenad trots ihärdiga övertalningsförsök, klienter som skall skickas på rättegång eller förhör, klienter som skall skickas till besöksavdelningen för att få träffa anhöriga eller advokat, klienter som skall gå på fri fot. Rum som skall städas, för att kort efter att en klient blivit släppt så är det en ny klient på väg in, mer mat som skall delas ut, sopvagnar som skall köras ut, klienter som är arga och ringer på och skriker i stentofonen var femte minut, klienter som skriker på ett språk som ingen förstår, måste försöka få tag i en tolk, post som skall delas ut, personalens lunchraster som skall hinnas med. Klienter som är ledsna, klienter som skulle behöva någon att prata med, men ingen hinner för mer mat skall delas ut, klienter som mår dåligt, klienter som gråter, klienter som skadar sig själva, överfallslarm som går, människor som springer, klienter som behöver vara under ständig observation för att de mår så psykiskt dåligt, suicidscreeningar som skall göras på samtliga klienter som kommer tillbaka från rättegångar och helst även på de som varit på förhör också. Måste hela tiden ha koll på att ingen tänker ta livet av sig. Klienter som avgår till andra häkten eller till anstalt, nya klienter på väg in, ankomstsamtal som skall göras, ”nej jag tror inte han är suicidal”, klienter som behöver åka till tandläkare eller på sjukhusbesök, klienter som gråter, klienter som har ångest, klienter som skriker, klienter som säger att de inte vill leva mer. En avdelning full med klienter, inlåsta i varsitt rum, ensamma, ledsna, trötta på livet och nu kommer mera mat som skall delas ut. Sen kommer nattpersonalen och skall ha överlämningsrapport, det är dags att gå hem, ”skönt, ingen som försökte ta livet av sig i dag”.

Med vänliga hälsningar Sofia Boman

Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på blogg.kriminalvarden.se. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.

SVARA johan Åqvist den 16 mars 2018 08:13:46

Långa restriktionstider Sofia Boman skriver om risken för självmord och beskriver vardagen på ett bra sätt. Att som häktad berövas, genom restriktioner eller regler, möjligheten till kontakt med familj, släkt eller vänner kan starkt påverkar det mentala hälsotillståndet. Ibland på ett så allvarligt sätt att den häktade försöker skada sig eller ta sitt eget liv. Kriminalvården inser att varje självmord eller självmordsförsök är ett misslyckande, som starkt påverkar många fler än den intagne. Inom kriminalvården pågår därför alltid ett intensivt arbete med att på olika sätt skapa förutsättningar till en god omvårdnad, personalen vidareutbildas, vården förändras och den enskilda människans situation kommer mer i centrum. Hälsotillståndet bedöms systematiskt och regelbundet både av sjukvården men framförallt häktespersonalen. De dagliga iakttagelserna från personalen ger möjlighet att upptäcka förändringar hos enskilda intagna. Men tiden från häktning till åtal tenderar att blir lång, samtidigt som olika restriktioner kan bestå i månader. Långa restriktionstider kan bli kontraproduktiva för kriminalvårdens ambitioner att tillhandahålla en god omvårdnad och minskad risk för självskadande handlingar. Oftast motiveras beslutet om restriktioner med att dessa krävs av utredningsskäl och att dessa finns för att den häktade inte skall kunna påverka vittnen eller på annat sätt negativt inverka på den pågående utredningen. Man bör ha stor förståelse för dessa argument. Men vi måste också börja ifrågasätta humaniteten då denna tid blir orimligt lång. Att tekniska analyser ibland tar flera veckor/månader gör inte situationen bättre då detta ytterligare förlänger tiden till ett åtal. Åklagarens och domstolens beslut om restriktioner bör därför mera regelbundet värderas och omprövas så att de frihetsberövade så snart det är möjligt kan erbjudas möjlighet till att bryta isoleringen.