Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Kriminalvården logotyp

Häktes- & anstaltsbloggen


Gästföreläsare på Umeå Universitet

2018-10-09

Gästföreläsare på Umeå Universitet

Sofia gästföreläser på Umeås Universitet och berättar hur det är att jobba som psykolog i Kriminalvården.

När Psykologiska föreningen på Umeå Universitet hade årsmöte den första oktober fick jag som gästföreläsare möjlighet att berätta om hur det är att arbeta som psykolog i Kriminalvården. Studenterna hade i våras fått rösta om vilket ämne det helst ville höra om på årsmötet och Kriminalvård var då ett ämne som väldigt många var intresserade av.

Jag anlände med nattåget, en tolvtimmes resa, tidigt på måndagsmorgonen till ett kallt men soligt Umeå även kallat Björkarnas stad och under dagen hann jag förutom att föreläsa med att träffa några av mina tidigare psykologkandidater. Det var roligt att bli uppdaterad kring vart det nu befinner sig i sin utbildning och även få berätta om vart jag själv befinner mig när det gäller arbete och utbildningar.

I själva föreläsningen som jag sedan höll pratade jag om hälso- och sjukvård i Kriminalvården, psykologers roll i Kriminalvården och hur jag upplever att det är att arbeta som psykolog på häktet. Kriminalvården har ju ingen lagstadgad skyldighet att bedriva hälso- och sjukvård, utan det är normaliseringsprincipen som gäller och detta innebär att klienterna har rätt till samma vård som människor som inte är frihetsberövade har. I många fall innebär detta att Kriminalvården ser till att klienter får den hjälp de behöver från den allmänna sjukvården, genom att transportera den aktuella klienten till den vårdinrättning som han behöver besöka. Men av säkerhetsmässiga och rent logistiska skäl har Kriminalvården valt att bedriva viss sjukvård. Kriminalvårdens sjukvård bedrivs i grunden likt primärvården i landstinget men har också delar av specialistvård, utifrån till exempel psykiatrisk kompetens hos läkare. Då förekomsten av alla bedömda psykiatriska tillstånd är högre hos brottsdömda än hos befolkningen i övrigt, är psykiatrisk och psykologisk kunskap något som verkligen behövs i Kriminalvården.

Det finns ca 55 psykologer som är verksamma i det klientnära arbetet i Kriminalvården och utöver dessa tjänster köper även Kriminalvården in konsultpsykologer på en del håll i landet. 40 av dessa tjänster är förlagda till anstalt och mer än hälften av dem är kopplade till programverksamhet. Detta är KBT baserade program, framförallt relations och samlevnadsprogrammet (ROS) och våldspreventiva programmet (VPP). Psykologer kopplade till uppdraget att möta unga, klienter upp till 21 år, är ca 13 stycken och de finns både på häkte, anstalt och inom frivården. Hos oss på Häktet Göteborg finns sedan två och ett halvt år tillbaka min kollega Hannes som jobbar dels med individuella samtal med ungdomarna men även med att handleda och konsultera med övrig personal som arbetar med ungdomarna.

Det blev många frågor från studenterna under föreläsningens gång och en av dem som jag minns bäst så här nästan en vecka i efterhand var ”Vad är det bästa med ditt arbete?” och ”Vad är det sämsta med ditt arbete?” Kanske blir svaret något annorlunda när jag så här i efterhand, vid tangentbordet återger det, men i stora drag är det ändå det samma. Det bästa med mitt arbete som psykolog på häktet är att jag verkligen upplever att jag blir uppskattad av både personal och klienter för det arbete jag gör. Det finns ett stort behov av psykologisk kunskap och att vara ute i verksamheten, på morgonmöten, i korridorer, på avdelningarna, där saker och ting händer, att finnas tillgänglig, ha tid att prata, svara på frågor, vara ett bollplank är en av mina viktigaste uppgifter som psykolog på häktet. Det sämsta med mitt arbete är också det som är det bästa med mitt arbete, behovet är stort. För när behovet är stort finns det alltid en risk att ta på sig för mycket. När man är den som ser behov vill man också kunna vara den som tillgodoser dessa behov. Men att göra det skulle vara en omöjlighet. Jag har under mina snart sex år på häktet lärt mig att hela tiden vara medveten om att det finns en gräns för vad jag som enskild individ kan åstadkomma. Jag har lärt mig att jag inte kan hjälpa alla, att prioritera och att se var behovet av min kunskap är störst. Frågor som vem behöver en insats just nu, vem är mest mottaglig och motiverad, är en del av mitt vardagliga arbete på Häktet Göteborg och jag vet att detta är frågor som de flesta psykologer, oavsett vart de arbetar, brottas med dagligen.

Med vänlig hälsning, Sofia Boman

Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på blogg.kriminalvarden.se. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.