Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Utlandsbloggen


En dag på kontoret

2017-10-27

En dag på kontoret

Risken att bli fast i en ormgropsliknande bilkö av bibliska mått är för stor.

Det är torsdag. Lite grått och kyligt. Kanske 14 grader varmt. Det har precis ljusnat och solen försöker brotta sig igenom de låga molnen. Jag springer ut från Mageta Road, in på Braeside Close och vidare mot Jacaranda Avenue. Hundarna är som vanligt lite slöa. De har inte fått någon mat och anser att det är ett indirekt straff att på fastande mage springa runt i diken och på skumma ställen i Lavington.

Vakterna vid grindarna hälsar igenkännande. I Nairobi är det inte så många européer som springer runt med två stora hundar varannan morgon. När klockan är strax före 7 har solen börjat värma och jag är tillbaka i bostaden. Några glas vatten, en balja med yoghurt och frukt samt en STOR kopp espresso på stående fot. Sedan blir det en lika välförtjänt som välbehövlig dusch, krama fru och son adjö och ut i den knäppa Nairobitrafiken.

Idag hade en minibuss krockat med en röd, liten Toyota halvvägs ner på Dennis Pritt Road. Blockerade ena körfältet och mängder av åskådare flockas runt olycksplatsen. Underlättade inte trafikflödet precis. Tog 30 minuter längre än vanligt. Passade på att dra iväg några mail i väntan på att proppen skulle lösas upp.

De beväpnade vakterna vid grinden in till Prison Headquarters gör honnör och jag svarar med något liknande. Går igenom receptionen och tar hissen upp till våning 6. Låser upp dörren till rum 622 och startar datorn. Min kollega Amos Okuthe anländer några minuter senare och vi hälsar med ett klassisk Kenyanskt handslag.

Jag och Amos går igenom några punkter som vi vill dra med projektets koordinator på fängelsesidan, Deputy Commissioner General Mr Benjamin Njoga. Denna gång handlar det om att vi tvingats ändra planeringen på grund av omvalet den 26 oktober samt idéer om hur vi ska formalisera processen avseende förflyttningar av intagna.

Mr Njoga är nummer 2 i Kenya Prison Service. En klok, fokuserad, erfaren, begåvad och sofistikerad tjänsteman med hög trovärdighet och respekterad i hela statsförvaltningen (och en bit utanför). I vanlig ordning löper mötet väl ut och i samma vanliga ordning är vi överens.

Efter ett telefonsamtal med Mr Kisingu, chefen för Kamiti Maximum Security Prison, sätter vi igång och börjar skissa på beslutsprocesser och organisation avseende förflyttningar av intagna. Får ner det på papper och går ner till Senior Assistant Commissioner Mr Yuma. Över en kopp kenyanskt te och en bit kokt majs går vi igenom hur vi ska gå vidare. Det kenyanska teet tar ett tag att bli van vid. Består av över 50% mjölk, några spridda teblad och en skopa socker, vilket i sig ger lite energi och tur det för lunch hör till ovanligheterna. Inte för att jag inte är hungrig. Är alltid hungrig, men det är omständligt att ta sig till en vettig restaurant, det tar lång tid mellan beställning och innan man har betalt. Ibland över 2 timmar.

På eftermiddagen sitter vi och arbetar med vad som långsiktigt bör känneteckna de olika säkerhetsklasserna i Kenya. Ingen enkel ekvation. I dagsläget är det ibland svårt att se någon skillnad på fängelserna i de olika säkerhetsklasserna. Det finns ingen tydlig definition avseende vilken typ av perimeterskydd, inpassering och personaltäthet m.m. som ska gälla för respektive säkerhetsklass. Dessutom vill Kenya Prisons att intagnas privilegier ska skilja sig åt beroende på säkerhetsklass. Vi börjar arbeta på en lista över säkerhetsrelaterade faktorer och tänkbara privilegier. Blir en lång lista, allt från kvalitén och höjden på murarna till hur ofta man ska få låna böcker. Sedan måste detta synkroniseras med Cap 90, Kenyas fängelselag och efter det in på Mr Njogas skrivbord för fortsatta diskussioner innan det går vidare till högsta chefen för ställningstagande och eventuellt beslut.

När vi ska skriva ut listan märker vi att tonern är slut. Typiskt. Och bökigt. Att köpa skrivare i Kenya är lätt men att få tag i toners är ett hästjobb. Ringer man i förväg och frågar om butiken har i lager säger de alltid att det finns på hyllan. Väl där efter 2 timmar i Nairobitrafiken finns det aldrig några i lager. Vart tog de vägen? Aningen irriterande. Något som gör en äldre på något vis.

Karavan

Karavan i stan, Nairobi

Med andra ord finns det behov av toner men att åka ner i Central Buisness District och handla skrivartillbehör så här i valtider gör man bara inte. Det demonstreras och även om det går relativt fredligt till ligger tårgasen stundom som en dimma över centrum och gatorna är fulla av människor. Risken att bli fast i en ormgropsliknande bilkö av bibliska mått är för stor. Får skriva ut det när jag kommer hem istället.

Innan jag lämnar byggnaden går jag förbi Dennis Mungo som arbetar med Human Rights. Vi diskuterar komplexiteten i ägarskap. En ganska filosofisk diskussion som slutade med att vi var överens om att äkta ägarskap sannolikt infinner sig först när man verkligen tror på produkten. Först då är organisationen villig att gå in med fullt ansvar och engagemang.

På vägen hem är trafiken rimligt hanterbar. Landar i hemmets trygga vrå samtidigt som seneftermiddagsregnet sveper in över Nairobi. Hundarna möter mig i dörren med igenkännandes spontana glädjeyttringar. Katarina har börjat preparera middagen och sonen sitter med läxorna. Reflekterar över att livet i Kenya på många sätt är helt annorlunda men samtidigt nästan precis som vanligt.

/TSAU, Stefan

Man lastar varorMan lastar varor, Nairobi



Kommentera inlägget

Läs mer om villkor när du lämnar kommentarer på www.blogg.kriminalvarden.se. Vi granskar alla inlägg innan de publiceras, därför kan det dröja innan du ser din kommentar.