Kriminalvården logotyp

Utlandsbloggen


På fotot ser man Annas Terins rum där hon sitter i karantän. En projektor visar ett tvprogram med gympaövningar i storbild på väggen. I programmet står en kvinnlig gympaledare i röda tajts och leder ett gympapass.

2021-01-19

Karantän – att vara frihetsberövad


Inlägget har följande kategorier:

Tillbaka i Afrika efter 8 månaders evakuering. I mars förra året lämnade jag Somalia på grund av Covid 19. Flygplatser stängdes bland annat i Somalia och i Kenya. Det befarades att evakueringar inte skulle vara möjliga vid exempelvis sjukdom. Vi var flera som åkte hem med den allra sista flighten till Sverige.

I åtta månader arbetade jag i Sverige med mina FN-uppdrag, vilket gick bra men det var också svårt på grund av att inte veta om och när jag kunde åka tillbaka. I november fick vi (jag och min kollega) äntligen besked om att vi fick åka till Kenya för att vara på plats närmare Somalia.

Tiden i Kenya var mycket värdefull. Vi UNODC-mentorer (United Nation Office on Drugs and Crime) träffades och bodde tillsammans och kunde diskutera och utveckla kommande utbildningar vi skulle hålla. Helgerna ägnade jag åt utflykter till olika nationalparker jag fick också tillfälle att besöka Afrikas näst största slumområde Kibera i Nairobi. Besöket i Kibera var särskilt intressant och jag fick klart för mig att det görs väldigt mycket för att förbättra situationen för de boende, särskilt för ungdomarna. Invånarna var nyfiket vänliga och vi besökte även vår guides bostad som låg mitt i området.

Kollegan Annette Warman och jag arbetar i trädgården i huset i Nairobi.

Slumområdet Kibera utanför Nairobi.

Klockan 5.00 den 4 januari gick färden till Garowe i Somalia via Addis Abeba. Det kändes härlig att vid lunchtid landa i Garowe - torrt, varmt och blåsigt och vår chaufför Omar stod glad och leende och väntade på oss. Lika härligt kändes det att komma till området där vi bor som vi lämnade i mars. Mottagandet var även där glädjande men med uteblivna omfamningar, tydlig social distans och väldigt reducerad personal.

Vid ankomsten till Garowe började 14 dagars karantän på rummet som är 22 kvm inklusive badrum, det tillkommer en liten balkong där jag kan sitta och få lite frisk luft och titta på träden utanför.

Det första som skedde var att läkarna informerade om reglerna vilket innebär att ingen får komma nära oss, maten lämnas utanför dörren av en kock som knackar på och går därifrån. Om jag måste öppna dörren så måste jag ha mask på mig och det är minst 2 meters distans som gäller. Tempen ska tas tre gånger om dagen och rapporteras på kvällen via mail till sjukvårdsteamet. Jag fick förhållningsregler och annat bra material på mailen, till exempel på olika reaktioner och känslor under karantän och vad man kan göra.

Första och andra dagen när dörren stängdes var jobbiga. Jag fick som av en kalldusch erfara vad isolering innebär och att bli behandlad som om man vore pestsmittad. Det var jobbigt, gråten var mycket nära. För att klara isoleringen i två veckor började jag strukturera dagen utifrån de redan givna tidpunkterna som fanns:

06.30 Vakna

07.30 Frukost

08.00 Ta tempen och anteckna

           Jobba

12.30 Lunch

           Jobba

14.00 Ta tempen och anteckna

           Jobba

16.00 Nån typ av träning som finns på nätet Youtube, SVT eller annat. Dusch

18.30 Middag

19.00 Radio check, kontroll av kommunikationsradion mot basen

20.00 Ta tempen, anteckna och skicka till sjukvårdsteamet

           Prata med anhöriga, läsa, titta på film eller serie eller något annat

22.30 Släcka och sova

Det blev väldigt uppenbart hur mycket mänskliga kontakter betyder för välmåendet och jag kan inte låta bli att tänka på hur viktigt det är med isoleringsbrytande åtgärder på våra häkten även om min karantän inte är jämförbar. Höjdpunkterna under dagarna är när någon av kockarna levererar maten och pratar några ord på två meters avstånd innan han går iväg.

Mina redskap på rummet: radio, laptop och febertermometer.

Snart blir det dags att börja arbeta och hålla utbildning och där finns också restriktioner. Jag och min kollega åker med chauffören och våra två lokala kollegor åker i egen bil. Vi får endast vara fem personer i klassrummet vilket innebär att vi delar upp oss i två parallella grupper - jag med en tolk (lokal kollega) och tre kursdeltagare, detsamma i den andra gruppen. Självklart också mask, avstånd och desinfektionsmedel. Det här blir en väldigt annorlunda mission på grund av Covid19 och en väldigt nyttig erfarenhet.

/Anna Terins, kriminalvårdsrådgivare på utlandsuppdrag i Garowe, Somalia.